Zombie

Jag är inte en jättemorgonpigg person, men jag kliver upp när jag måste på morgnarna och är i allmänhet talbar efter bara ett par minuter. Detta har för övrigt gått i arv till dotter R, men inte dotter V. När R var liten hävdade hon bestämt att hon inte sov. Det var inte helt sant, men V sov väl uppskattningsvis dubbelt så mycket. Åtminstone kändes det så.

Dock har jag en akilleshäl när det gäller sovande, och det gäller att sova middag. Om jag en vanlig söndageftermiddag börjar klippa med ögonen, gäspa och kura ihop mig i soffan finns det säkert goda skäl för att sova en stund. Sömnbrist till exempel. Jag tycker i allmänhet inte att man måste bekämpa sina impulser i det läget - det kan vara nyttigt med en tupplur.

Men börjar jag nicka till - eller ännu värre dra mig i riktning mot sovrummet - gaddar familjen ihop sig mot mig och försöker hindra mig. De vet nämligen vad som händer. Om jag sover på dagen blir jag en zombie.

A zombie is a creature that appears in folklore and popular culture typically as a reanimated corpse or a mindless human being. (Wikipedia)

Om jag ändå går och lägger mig händer följande: efter en eller två timmar då sovstunden är över och jag försöker gå upp, finner jag att det inte går. Musklerna lyder inte, och jag känner hur min blyklump till kropp gör ett stort avtryck i madrassen. Det mesta jag kan åstadkomma är en lätt ryckning i stortån.

Vanligtvis brukar min familj drabbas av lätt oro då det börjar närma sig matdags, eftersom det oftast är jag som står för matlagningen på helgerna. Så de brukar lyckas få upp mig, med allehanda sadistiska metoder som att prata med mig, dra av mig täcket och putta på mig. Till slut kommer jag upp och befinner mig i det re-animerade zombiestadiet parat med illamående i någon timme. Allt detta är en rätt oroande process för min omgivning och inte särskilt kul för mig själv, så jag brukar oftast försöka härda ut om tröttheten faller på mitt på eftermiddagen. Det brukar gå över.