Om tacksamhet, och om bloggande

Messan skriver i sin blogg ett jättefint inlägg om hur mycket det finns att vara tacksam över. Precis så känner jag, ganska ofta. Tydligen händer det att det syns. Häromdagen när jag gick genom korridoren på jobbet kommenterade en av mina kolleger: - Vad du ser nöjd ut. Du ser alltid så nöjd och glad ut. Jag blev lite ställd, men log och svarade: - Ja, varför inte.

Ja, varför skulle jag inte vara nöjd? Jag kan ha mycket att göra på jobbet. Jag kan vara trött. Jobbet kan vara svårt. Men jag har aldrig tråkigt. Och så många bra människor som jag jobbar med... Stämningen på jobbet är så mycket värd. Positiva ord, att känna sig uppskattad, att känna att man löser problem som uppstår tillsammans - det finns mycket att vara nöjd och tacksam över. Inte minst är jag väldigt tacksam för att jag är där över huvud taget.

Och sedan är det, konstigt nog, som att jag har fått en extra inre styrka sedan jag blev sjuk. Att “se dom små sakerna och tänka på ett annat sätt” - jag förstår precis, Messan. 

Jag tvekar att skriva “sedan jag blev sjuk”, för 90% av tiden känner jag mig inte sjuk. Återstående tiden: dels är det Avonextid - friska människor tar inte sprutor, annat än vaccinsprutor - och biverkningarna av behandlingen kommer jag inte ifrån. Dels är det alla korta men mycket ofta förekommande ögonblick då jag påminns om symptomen, eller då jag tänker på framtiden, eller då jag känner att jag skulle vilja berätta alltsammans för hela världen. Jag bloggar istället.

Ibland får jag nästan dåligt samvete för att jag skriver en MS-blogg. De finns andra som inte känner sig lika uppåt av sjukdomen, och här sitter jag och mår rätt fint. Ibland tänker jag att läkarna har tagit fel, och kommer att säga: vi skojade bara, du har inte längre MS. Det har gått bort.

Varför skriver jag då? Till att börja med var det för att få ur sig en massa känslor jag hade. Det var också ett sätt att dokumentera vad som hade hänt. Jag började lite trevande, försökte varva lite dagliga observationer med tankar om MS plus lite rapporter från min träning. Efter att ha skrivit av mig ordentligt i ett par långa inlägg går bloggen lite på tomgång just nu. Men det är väl så det är, med bloggande liksom med livet. Ibland händer det mer, ibland mindre. Tittar jag tillbaka på bloggen i stort så är jag nöjd, den är rätt mycket jag.

När jag själv började skriva har jag ställt mig frågan varför någon skulle vilja läsa. Vem skulle vilja läsa, och vad skulle de vilja läsa? Men efter att nu ha börjat följa lite andra bloggar har jag insett att de bloggar jag gillar bäst är de där bloggförfattaren inte skriver med tanke på läsaren, utan skriver för sig själv. Där det känns som att jag kan följa tankarna hos den som skriver. Så jag försöker att inte fundera alltför mycket på dig som läser. :) Om jag själv är nöjd, så hoppas jag att det blir värt att läsa.

Och sedan är ju det att läsa andras MS-bloggar ett sätt att bearbeta sina egna upplevelser, att känna att man inte är ensam här i världen, att förbereda sig på hur det kan komma att bli. Det kan också vara ett sätt att ge någon stöd, genom att lämna en kommentar. Jag kan bli upplyft av någons positiva känslor, eller berörd av någon som skriver och inte mår så bra. Jag har haft väldigt stor behållning både av mitt eget skrivande och av att läsa andras erfarenheter, positiva som negativa. Så om man vänder på det: om någon läser min blogg och har behållning av den, så mycket bättre.